Året med 13 månader är Åsa Linderborgs bidrag till den turbulenta och omvälvande metoo debatten. Boken är utformad som en dagbok med start på hösten 2017 och avslutas hösten 2018. Som chef på Aftonbladets kulturredaktion hade Åsa Linderborg en viktig roll under metoo. Året var ett sällsynt turbulent och dramatiskt år i mediebranschen. Diskussionerna kring Nya tiders medverkan vid bokmässan i Göteborg avlöstes av metoo och skandalerna kring Svenska akademin.
Jag upplever att hon är ärlig när hon skriver. Hon beskriver sitt bekräftelsebegär, sin fåfänga, åldrandet, vindrickandet, shoppandet, barnen, vännerna, relationen till partnern och det hårda arbetstempot. Boken bygger på hennes privata dagböcker och följer dagbokens form – dag för dag redogörs för stora och små händelser.
Intressant är när hon beskriver de problem man har på Aftonbladet. Hanteringen av Dokument 2.0 sprider missnöje. Även hos Åsa, men hon förblir lojal mot tidningen. Privat har hon det också jobbigt. Hennes partner sedan åtskilliga år har träffat en annan. Det kommer som en chock för henne när han lämnar henne. Men separationen väcker även gamla barndomsminnen till liv. En viktig scenen i Åsa Linderborgs liv sker 1972, i hallen på Rönnbergagatan i Västerås. Modern lämnar familjen trots faderns förtvivlade försök att hålla henne kvar. Hon stannar hos pappan, något hon skildrat i romanen Mig äger ingen. Fadern är viktig för henne, men verkar vara ett konstant dåligt samvete. ”Året med 13 månader” blir en slags fortsättning på diskussioner om klass, uppväxt och hemmahörande. Den närmast trotsiga inställningen till den egna klassresan, att köpa sig en Armanikappa eller dyra blusar och sedan skämmas för det.
En viktig del i boken är förstås metoo. Andra tidningar tog initiativet att driva frågorna kring metoo på ett mer utstuderat sätt än Aftonbladet. Aftonbladet hade det första offret för metoo, Virtanen hos sig och det hämmade. Men så dyker ett lovande material upp: på Kulturhuset Stadsteatern sägs chefen Benny Fredriksson köra med medarbetarna, vara auktoritär och skydda manliga skådespelare. Aftonbladet ser sin chans att återta något av det journalistiska initiativet. Fredriksson avgår genast utan att bemöta anklagelserna, och några månader senare tar han sitt liv. Det direkta orsakssambandet låter jag vara osagt, men Aftonbladet och Åsa Linderborg var i detta fall drivande och det plågar henne. I boken hävdar hon att hon inte kommer ihåg exakt vad hon skrivit och det följer ingen ytterligare analys varför hon skrev som hon skrev. Så småningom leder det till ett fällande i Pressens Opinionsnämnd. Man har inte haft belägg för alla anklagelser samt en väl ensidig granskning.
Frågor Åsa Lindberg vill diskutera i boken, och som hon menar sig vara i stort sett ensam om att vilja diskutera under det första metoo året, är pressetik och rättssäkerhet. Hon försöker rannsaka sig själv och Aftonbladet för de egna övertrampen och riktar stark kritik mot bland andra Dagens Nyheter och Expressen för de tidningarnas ovilja att göra det samma. Hon menar att metoo blev ett redskap för att vinna marknadsandelar.
Upplägget med en dagbok liknar till viss del Virtanens och Frostenssons upplägg på samma tema. Det vill säga, att författaren vill redogöra för ”sin sanning”, utan någon djupare analys. Men, medan Virtanen kanske söker nåd, så gör Linderborg inte det.
Oavsett om man håller med Åsa Linderborg eller inte så är boken ett viktigt tidsdokument. Hon är inte den som håller inne med sina åsikter, även om de inte följer gällande åsiktskorridor. Jag kan inte hålla med henne i allt hon står för, men det är ändå intressant och givande att läsa hennes åsikter.
Året med 13 månader
Recensent: Johan Sääf
Författare: Åsa Linderborg
Förlag: Polaris
Utgivningsår: 2020
Antal sidor: 495
Comments