Yuval Noah Harari är en israelisk professor i historia. Född 1976 och verksam på ett forskningsuniversitet i Jerusalem. Harari har en gedigen utbildning och började studera historia på universitetet i Jerusalem redan som 17-åring. Han fortsatte sina studier i Oxford där han tog sin doktorsexamen. Nu är han professor vid universitetet i Jerusalem där han undervisar i världshistoria. I sin forskning har han publicerat flera artiklar som fått global uppmärksamhet. Harari fokuserar på historiska och filosofiska frågor och har fått flera priser och utmärkelser.
Han han erhållit Polonsky Prize for Creativity and Originality in the Humanistic Disciplines (2009 och 2012) för kreativa och originella arbete inom humaniora. Priset Society for Military History’s Moncado Award fick han 2011för sina framstående artiklar inom militärhistoria. Listan kan göras längre.
Vid sidan av sitt akademiska arbete är han en flitig populärvetenskaplig författare. Hans böcker överbryggar klyftan mellan akademi och populärkultur kring mänsklighetens förflutna, nutid och framtid. Harari har bl.a. gett ut bästsäljarna 21 tankar om det 21:a århundradet(2011) och Homo Deus – En kort historik över morgondagen (2016). Till samma genre sällar sig Sapiens – En kort historik över mänskligheten som utkom redan 2011 och recenseras här.
I Sapiens fokuserar Harari på människans historia som startade för 70 000 år sedan.
Det var vid den tiden vi fick ett övertag mot alla andra arter genom en mutation som gav oss möjlighet att föreställa oss saker som vi inte sett eller upplevt. Harari kallar det den kognitiva revolutionen som också inleder verket. Under årtusenden som följde kom denna förmåga att alltmer göra oss till herrar över jorden och via jordbruksrevolutionen och den vetenskapliga revolutionen också hota vår egen arts fortlevnad.
Harari bjuder på en svindlande resa genom vår historia. Han ger mig en rad insikter som är rena aha-upplevelser och gör boken svår att lägga undan. Trots ämnets oerhörda bredd saknar den inte djup. Ofrånkomligt måste Harari välja sina exempel men jag värjer mig mot recensenter som antyder att han är tendentiös och väljer för få eller fel exempel i sin berättelse. Kritiken, tror jag, bottnar i att vi alla bär på frågor som vi vill ha belysta och därför har alltför lätt att kritisera Harari för det han utelämnar. Till exempel hade jag själv gärna velat att flodkulturerna vore beskrivna eller åtminstone berörda men att som Ann Charlott Altstadt i Aftonbladet kritisera boken för att sakna riktning och förklaringar är orättvist.
Tvärtom har Sapiens en tydlig riktning mot framtiden och förklaring till varför det gick som det gick för människan. Det går naturligtvis att läsa den på olika sätt men hans övertygande beskrivning av konsekvensen med den kognitiva revolutionen gör mig benägen att kalla boken en dystopi. Det naturliga urvalets förbannelse att i varje ögonblick prioritera flest antal reproducerbara dna-kopior är inte ägnat att skänka oss lycka utan just att öka antal exemplar av livskraftiga gener. Det är ingen skön tanke utan just en mörk dystopi.
Därför menar Harari t ex att jordbruksrevolutionen för drygt tio tusen år sedan var en olycka för mänskligheten. Visserligen medförde den att fler munnar kunde mättas men också att det stora flertalet människor blev mer ofria, fick arbeta hårdare, åt ensidigare kost och fick fler sjukdomar än när vi levde som jägare och samlare. Jordbruksrevolutionen medförde med Hararis ord ”att fler människor kunde hållas vid liv men under sämre förhållanden”. Samtidigt accelererade farten i att tämja och kuva flora och fauna. En stor del av de djur vi inte utrotat är domesticerade för att leva eländiga liv i vår tjänst.
Bokens egentliga ärende är att visa dels hur synnerligen nära det var att vi (homo sapiens) utrotades dels vilket gift den kognitiva förmågan är när den får verka i tiotusentals år. Harari ger oss en gnutta hopp i den sista och vetenskapliga revolutionen. När vi kan ta kontroll över vår reproduktion och för första gången ersätta målet att ständigt maximera antalet dna-kopior, dvs sätta det naturliga urvalet ur spel till förmån för att till exempel göra oss lyckligare. Här friläggs emellertid så många andra farhågor att dystopin ändå är det mest troliga utfallet. Farhågor kopplade till framtida utplåning av åldrandet eller hur artificiell intelligens ska styras räcker för mig att förbli pessimistisk kring framtiden.
Emellertid står och faller inte Sapiens med dystopin. Den är också en mycket intressant läsning för förståelsen av vår utveckling. Såsom människans alltmer komplexa samarbeten liksom uppfinningen av pengar och handelns och juridikens uppkomst och betydelse. Eller bara en sådan sak som betydelsen av att erkänna sin okunnighet vilket möjliggjordes då prästerna och kyrkan inte längre kunde göra anspråk på att veta allt och som startade den vetenskapliga revolutionen.
Särskilt intressant är Hararis förklaringar kring religionernas framväxt och funktion. Insikter i dessa avsnitt är värda hela boken. Till exempel att animistiska religioner [tron på att ting som träd och vattendrag är besjälade] trängdes tillbaka av jordbruksrevolutionen som gjorde naturresurserna till människans ägodelar och inget man kunde förhandla med, eller att polyteistiska religioner är långt mer toleranta än de monoteistiska. Harari sammanfattar på sitt typiskt kärnfulla vis ”Polyteistiska romare förföljde och dödade kristna under 300 år från Jesu födelse men under de följande 1 500 åren slaktade kristna miljontals andra kristna för att genomdriva obetydliga annorlunda tolkningar av kärlekens och medlidandets religion”.
Läs Sapiens! men gör det för att stilla din vetgirighet. Särskilt glad blir du inte.
Betyg; 7 av 10 Titel: Sapiens – En kort historik över mänskligheten
Recensent Anders Filipsson
Författare Yuval Noah Harari
Översättning Joachim Retzlaff
Förlag Natur & Kultur
Utgavs fösta gången 2012
Antal sidor 400
Fint skrivet! Ska läsa boken.