Pär Lagerkvist föddes 1891 och var vid sin död 1974 en erkänd författare främst i Sverige men också internationellt. Han var en mångsidig konstnär och satte upp pjäser, skrev dikter och romaner men var inte heller novis inom bildkonsten. Han studerade t.ex. Picassos kubism i Paris redan 1912 som han lät en svensk publik bli bekant med året efter i programskriften Ord och Bildkonst. I Litteraturens historia i Sverige skriver Bernt Olsson och Ingemar Agulin att ”programskriften var det första modernistiska programmet som presenterades i Sverige”. Här kritiserar Lagerkvist den tilltagande dekadensen i den svenska litteraturen. Vid samma tid debuterade han litterärt med berättelsen Människor där han skildrar spänningar i ett broderskap. Kritikerna var avvaktande och frågande inför alltför många tankestreck i texten. Lagerkvist menade att det är ett utmärkt stilistiskt tecken för tystnad. Så småningom blev han ändå rikt prisad och erkänd. De Nios Pris fick han 1928 men Nobelpriset 1951 är naturligtvis hans främsta utmärkelse. Han fick det utan kritik trots att han då var ledamot av Svenska Akademien, ett förhållande som annars ofta kritiserades. Han anses ha fått priset tack vare Barabbas (1950) även om priset avser hela författarskapet.
Det är lätt att imponeras av hans tidiga mognad och hans beslutsamma marsch mot att bli alltmer relevant i det sekulariserade samhället där snart kyrkans stela dogmer kom att ifrågasättas på bred front. Före detta ärkebiskopen K G Hammar, hyllar honom och delar hans teologiska tvivel. Jag lyssnade på honom på Nobelmuseet där han medverkade som expert på Lagerkvist. Han har också skrivit ett värdefullt förord till romanen Barabbas som jag recenserar här. Hammar är något av en lärjunge till Lagerkvist. Någon lär ha frågat Hammar under hans prästutövning om han trodde på Marias jungfrufödsel. ”Vad tror du själv?” motfrågade Hammar i Lagerkvists anda när han ville få oss att tänka själva och slita oss loss från kyrkans dogmer och färdigformulerade svar. Svaret hade varit djärvare, om inte omöjligt, 1950 när Barabbas gavs ut. Förhållandet betecknar Lagerkvists förmåga att vara före sin tid.
Enligt Lagerkvist är det ångesten och det religiösa tvivlet som drivit honom i hans litterära gärning. Hans mest kända dikt Ångest (1916) vittnar om den frustration han bar på redan under första världskriget, slutet är det välkända:
Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.
Jag tycker att dikten uttrycker både hans vilja och oförmåga att nå den frid som han såg hos sin mor i hennes religiösa trosvisshet.
Även om trosfrågorna låg Lagerkvist närmast om hjärtat var han samtidigt politisk och en uttalad socialist. Till exempel i Bödeln (1933) kan ingen undgå hans varning för nazismen. Socialdemokraterna visade Lagerkvist sin tacksamhet för hans politiska stöd när de gav honom förtroendet att formulera inskriften på Carl Eldhs Brantingsmonument vid Norra Bantorget.
Barabbas är berättelsen om den person som skulle korsfästas men släpptes fri då Jesus tog hans plats på korset. Jesus befriade Barabbas från hans skuld. I förlängningen och symboliskt befriade han alla kristna människor från skuld. Så långt följer berättelsen evangelierna men när bibeln förlorar intresset för Barabbas väljer Lagerkvist att ge honom liv och handling. Vi får följa Barabbas förvandling från en förhärdad rövare till en nyfiken och orolig tvivlare.
Lagerkvist berättar historien både enkelt och förtätat. Flera aspekter kring trosfrågor är träffande. Till exempel blir jag likt Hammar beklämd av den lika trovärdiga som dystra skildringen av de kristnas bemötande av den sökande Barabbas. Mina tårar rinner inte som Hammars men berörd blir jag. Varför visar de honom förakt i stället för att stötta och ta hand om honom? Lagerkvist tycks säga oss att tvivlare måste lyftas fram och ges utrymme i den kristna religionsutövningen i stället för att avkrävas lydnad till skrifter och präster.
Tvivlet är den bärande idén genom hela romanen. En nyckelreplik i romanen är när Prokuratorn ansätter Barabbas med frågor om hans tro. Han vet mycket väl att han går en säker död till mötes om han bekänner sig till Kristus. Han säger sanningen, han tror inte på Kristus lära och prokuratorn frågar då varför han har Kristus namn inskrivet, visserligen överkorsat, i sin bröstplåt. Barabbas svarar: ”För att jag gärna ville tro.”. Här känner vi igen Lagerkvists längtan till moderns trosvisshet. Jag tror att jag kan fatta både Hammars och Lagerkvists händer i mitt eget alltmer ivrigt sökande efter ro och trygghet inför det oundvikliga.
Lagerkvist tröstar sig själv och alla andra rolösa tvivlare när Barabbas korsfästs för att han ville tro. När han är färdig att ge upp andan är han ensam och lugn, han som alltid varit rädd för döden. Han ser rakt ut i mörkret och säger ”Till dig överlämnar jag min själ”. Kontrasten till Jesus’ föga trosvissa ord på korset, ”Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”, kunde inte varit större.
Betyg 8 av 10
Recensent Anders Filipsson
Författare Pär Lagerkvist
Förlag Brombergs
Utgivningsår 1950
Antal sidor 165
Comments